När känslorna leder oss fel

Jag hänvisar ofta till känslorna som vårt inre navigeringssystem. Att de finns där för att guida oss närmare ett mer ovillkorligt välmående. Ibland får jag frågan om jag tror att känslorna kan leda oss fel. Och svaret är JA. I allra högsta grad kan de leda oss fel.

Många av oss – kanske majoriteten – har under livets gång lärt oss att misstro och misstolka våra känslor av olika anledningar. Vi har lärt oss att tvivla på dem, ifrågasätta dem, ignorera dem, köra över dem och på många andra sätt stört deras signaler till oss. Att då tro att de ska kunna leda oss helt rätt första gången vi börjar vilja använda dem för att navigera, bäddar för besvikelse.

Redan som små får vi lära oss att inte lyssna på och respektera våra känslor.

Redan som små får vi lära oss att inte lyssna på och respektera våra känslor. Äta upp från tallriken, trots att kroppen signalerar att vi är mätta. Krama besökare, trots att vi inte vill. Säga ja för att inte göra någon ledsen, när vi helst av allt vill säga nej. Prioritera andras välmående, på bekostnad av vårt eget. Kanske stämplas vi som missunnsamma, otacksamma eller alldeles för känsliga trots att vi egentligen bara känner oss besvikna. Kanske får vi godis om vi slutar gråta. Blir vi arga när någon går över vår gräns kanske vi får höra att vi är löjliga, att de inte menade något illa och att vi inte ska ta åt oss. Det finns så många olika tillfällen och scenarier som kan ha vilselett oss och lett till att vi börjat misstolka våra känslor. Så ja, känslorna kan absolut leda oss fel.

Det här kan leda till att vi känner viss misströstan när vi börjar närma oss våra känslor. Kan vi lita på dem? Kan vi lita på att de kommer att leda oss rätt? Svaret är nej. Inte alltid. Ändå vill jag hävda att vägen till ett mer ovillkorligt välmående är att närma oss våra känslor. Vi behöver bara vara okej med att de till en början kommer att leda oss fel många gånger och rätt ibland. Vi behöver vara okej med att misslyckas, med att gå vilse och snubbla. Ett barn slutar inte försöka gå bara för att hen snubblar och faller fler gånger än vad hen tar steg. Det betyder inte att det är fel att gå. Det betyder bara att det tar ett tag att hitta balansen och lära sig hur stegen ska tas. Samma sak gäller när vi närmar oss våra känslor. Vi kommer att snubbla och ramla flertalet gånger. Vi kommer att fatta beslut som blir knasiga och vi kommer att bli besvikna. Det är en del av resan. Det betyder inte att vårt inre navigeringssystem är fel, det kräver bara lite övning för att hitta balansen, lära känna hur det fungerar. Det kräver att vi blir mer medvetna och mer närvarande med våra känslor. Och kanske framförallt, mer tillåtande.

Vi kommer att snubbla och ramla flertalet gånger. Vi kommer att fatta beslut som blir knasiga och vi kommer att bli besvikna. Det är en del av resan. Det betyder inte att vårt inre navigeringssystem är fel, det kräver bara lite övning för att hitta balansen, lära känna hur det fungerar. Det kräver att vi blir mer medvetna och mer närvarande med våra känslor. Och kanske framförallt, mer tillåtande.

Ett bra sätt att lära känna sitt inre navigeringssystem är genom att gå ett lager djupare. Glöm känslor i form av ledsen, arg, besviken, glad, lycklig, tacksam och så vidare. Det är så många att hålla reda på och vi tappar lätt fokus. I alla fall jag. Ett lager djupare, under känslorna, finner vi energin, den som driver oss.

Fördelarna med att dyka ner till detta lager är många. En är att det inte är lika mycket att hålla reda på. Här lär vi oss att känna skillnaden mellan två drivkrafter. Jag återkommer till vilka. En annan fördel är att när vi har lärt oss att skilja mellan dessa två faller de flesta känslorna på plats. Alla känslor går nämligen att härleda till just dessa två. Det gör att även om jobbet vi gör sker på ett djupare plan, går det oerhört mycket snabbare att ta den här vägen. Även om det ofta inte känns så till en början. Ytterligare en fördel är att medan vi lär oss att identifiera skillnaden mellan dessa två drivkrafter, så läker vi ofta också många sår på vägen. Vi lär oss att göra nya val som för oss närmare ett stabilare mående och vi stabiliserar vår känslovärld. Vi blir helt enkelt sjukt skickliga på att dra nytta av vår känslighet och använda den på ett sätt som tjänar oss.

Så till de två drivkrafterna. Om vi lär oss skilja mellan dessa har vi gjort det absolut största jobbet för att närma oss vårt inre navigeringssystem. De två drivkrafterna är kärlek och rädsla. Kan vi lära oss att känna skillnaden mellan dessa två, känna skillnaden mellan när rädslan är det som driver oss och när kärleken driver oss, har vi gjort allt vi behöver för att kunna nyttja vår inre gps till vår fördel.

Så hur lär vi oss att identifiera skillnaden mellan de två?

Rädslan går att dela upp i två olika delar. Den kommer antingen att kännas som om du flyr från något eller som om du jagar något. Flykt eller jakt är alltså tydliga indikationer på att rädslan är aktiverad och driver dig. Ibland kan rädslan också kännas som om vi helt stänger ner, nästan som att vi spelar död. Den är oftast lättast att lära sig hur den känns, då den gör oss helt handlingsförlamade.

Flykten är också ganska lätt att lära sig att identifiera. Den genererar helt enkelt en känsla av att vilja gömma sig, försvinna, sjunka genom jorden och ge upp innan vi ens har börjat.  I samhället har de som flyr eller ger upp utmålats som fegisar. Eftersom att vara feg är kopplat till något dåligt gör vi vad vi kan för att undvika det. Det som ofta sker ifall vi är rädda för att framstå som fega och inte vill ge upp, är att flykträdslan slår över till jakträdsla. Den andra sidan av samma energi. Men mer om den snart. Tecken på flykträdsla hos mig är när jag vill ta tillbaka sådant som jag skrivit av rädsla för hur det ska tas emot. Eller när jag prioriterar andras välmående framför mitt eget för att jag är rädd att de ska se mig som besvärlig och därmed inte tycka om mig.

När det kommer till jakten blir det genast lite knepigare att identifiera den. För när det gäller jakten har vi i samhället snarare hyllat dem som vågar pusha på. Jakten har blivit hyllad och att inte ge vika ses ofta som något bra. Vi kan övertyga oss själva om att vi går mot något som vi verkligen vill, något som kommer att vara bra för oss utan att ens hinna uppmärksamma att vi egentligen drivs av samma sorts rädsla som är aktiverad vid flykt. Två sidor av samma mynt. Rädsla som rädsla. Jakten känns ofta övertygande. Som att vi är helt säkra på vår sak. Ofta innehåller den tankar om att vi måste kämpa, sträva och övervinna något. Bemästra något. Inte sällan är det – ironiskt nog – just rädsla som driver vid uttrycket “face your fears”.

Inte sällan är det – ironiskt nog – just rädsla som driver vid uttrycket “face your fears”.

En indikation på att jag drivs av rädsla i form av jakt är att jag tappar kontakten med kroppen och bara styrs av huvudet. Jag blir väldigt tänkande och klart mindre kännande. Som om min kropp bara består av ett huvud. Den här rädslan aktiveras ofta när jag tänker att jag inte gör tillräckligt av något. När jag tycker att jag borde ha hunnit längre, gjort mer, skrivit mer, läst mer. Ofta leder detta mig in i en mycket snabb spiral där jakträdslan ökar kraftigt.

När det kommer till drivkraften kärlek kan det vara svårt för många att identifiera den. Många av oss har nämligen drivits av rädsla så länge att vi har glömt bort hur kärleken känns. Då kan det vara lämpligt att bara fokusera på att lära känna rädslans energi först. Lära känna hur den rör sig, hur den ter sig. Identifiera när vi drivs till flykt av rädslan och när vi drivs till jakt. Efter ett tag kommer vi att bli skickliga på att känna skillnaden och plötsligt kanske en ny sorts energi börjar ge sig tillkänna. Ofta när vi stänger en dörr, när vi börjar identifiera rädslan som drivkraft och därefter väljer att inte agera på den, kan nästa dörr öppnas. Då kan kärleken börja göra sig hörd och först då kan vi lära känna hur den känns.

I min kropp känns kärleken som ett stort inre vetande. Till skillnad från när rädslan i form av jakt kopplar bort min kropp och bara drivs av huvudet, har jag här stark koppling till min kropp. Det är som om jag är helt centrerad i mig själv. Andetagen blir längre och djupare. Trots att jag kan vara rädd så vet jag vad jag behöver göra. Trots att beslutet jag har fattat skapar obehag inom mig så känner jag mig trygg i beslutet. Trots att det känns läskigt så känner jag mig samlad, lugn och stadig. Rädslan kan alltså vara närvarande. I de allra flesta fall är den faktiskt det. Jag kör inte över den. Jag ignorerar den inte. Tvärtom lyssnar jag till den men jag låter den inte fatta besluten. Det lämnar jag till kärlekens drivkraft. Om jag i rädslan antingen vill gömma mig eller bemästra, kämpa och sträva, så vill jag i kärleken snarare omfamna, stå kvar och visa medkänsla. Om jag skulle beskriva det så är det som om jag är två kroppar som har förenats i en. Som när man lägger två bilder på varandra och de matchar perfekt. I rädslan är jag två kroppar som inte riktigt matchar, linjerna ligger inte riktigt ovanpå varandra och bilden blir inte perfekt. Sedan när jag drivs av kärlek går det inte ens att se att det är två bilder eftersom de ligger perfekt ovanpå varandra. I perfekt linjering med mitt innersta.

En sak som kan underlätta när vi bekantar oss med dessa drivkrafter är att de båda har en inbyggd rörelse. Rädslan har rörelsemönstret ifrån, dvs att rädslan alltid ökar avståndet. Kärleken däremot bär rörelsen till, vilket innebär att kärleken minskar avståndet. Viktigt att komma ihåg är att det inte är en rörelse i det fysiska, utan en energimässig rörelse. Vi kan alltså fysiskt öka avståndet till någon med drivkraften kärlek, exempelvis när vi avslutar en relation med kärleken som drivkraft. På samma sätt kan vi minska det fysiska avståndet till någon med drivkraften rädsla, exempelvis genom att säga ja till att umgås fastän vi inte vill. Det handlar alltså inte om vad som sker i det fysiska utan på energinivå. Att avsluta en relation med drivkraften kärlek innebär att vi ökar det fysiska avståndet men vi minskar avståndet till vårt innersta. När vi säger ja till att umgås fast vi vill säga nej, ökar vi avståndet till vårt innersta, trots att det fysiska avståndet till vårt umgänge minskar. Det handlar alltså till väldigt stor del hur nära vi kan leva med vårt innersta.

Ytterligare ett tydligt skiljetecken mellan dessa två energier är kostnaden. Rädsla kostar nämligen massor. Ofta blir vi dränerade av den, antingen omedelbart eller i ett längre perspektiv. Kärleken däremot, den fyller på. När kärlekens energi driver oss suddas ofta gränserna mellan att ge och ta ut, och vi fylls med energi även när vi ger.

Gör aldrig misstaget att dra slutsatsen att kärleken är mesig. För kärleken har oerhört starka gränser. Den är inte det minsta mesig eller “för snäll”. Den står stadigt trots obehag, fattar svåra beslut och prioriterar alltid sig själv först. Kärleken först alltså.

Det sista jag vill säga är några ord om kärlek som drivkraft. Gör aldrig misstaget att dra slutsatsen att kärleken är mesig. För kärleken har oerhört starka gränser. Den är inte det minsta mesig eller “för snäll”. Den står stadigt trots obehag, fattar svåra beslut och prioriterar alltid sig själv först. Kärleken först alltså. Allt som faller utanför ramen av kärlek faller bort. Det innebär att kärleken vågar lyssna på rädslan. På skammen. På skulden. Att våga välja så kräver att vi vågar stå kvar i det obekväma. Att vi vågar se rädslan men sätter den i passagerarsätet. Den får vara med, för vi blir inte av med rädslan. Det är aldrig målet. Målet är snarare att så ofta vi kan navigera med kärleken som drivkraft och göra val som får den drivkraften att växa sig starkare. Att välja kärlek även när vi upptäcker att vi har hamnat i rädsla. För det är inget fel på rädslan. Den är snarare en indikation på att vi har möjlighet att växa. Det vi behöver fråga oss är ifall vi är redo för det och vill anta den utmaningen eller om vi vill välja att stanna kvar ett tag till. Båda är helt okej.