Hon, den jag var då

– Om utmattning, gränser och välmående

Vill du hellre lyssna till denna text går det bra att göra här under.

Hon, den jag var då

Första gången jag blev sjukskriven för utmattning var också första gången som andra påtalade att jag måste ta hand om mig själv. Att jag skulle sätta mig själv och mitt välmående i första rum. Jag minns hur provocerad jag blev av det. Tänkte “jaha, det räcker inte med att jag tar hand om alla andra, nu ska jag ta hand om mig själv också!”

Så här i backspegeln kan jag både le och samtidig känna enorm medkänsla för henne, hon som jag var då. I hennes värld var det hon som tog hand om andra på bekostnad av sig själv. Inte så att hon var medveten om att hon betalade ett pris, istället var hon helt omedveten om att hon behövde omhändertagande. Nästan på gränsen till helt omedveten om att hon ens existerade. 

Jag minns så oerhört tydligt när jag satt hos en av de olika terapeuterna och psykologerna jag blev tilldelad. Det här var hon som jag kom att tycka väldigt mycket om. Hon målade upp en bild för mig. Två plattformar. Den ena skulle föreställa min och den andra tillhörde människor som på något vis kom in i mitt liv. Hon sa till mig “där jag står ser det ut som om du alltid överger din egen plattform så snart någon annans kommer nära. Hur tänker du om det?”

Ja, vad skulle hon tänka, hon som jag var då. Hennes första och enda tanke var “såklart, hur ska jag annars kunna vara med andra om jag inte går över till dem!?” För henne fanns det inget annat sätt, ingen annan möjlig väg till att få vara med. För att mötas behövde hon lämna sin plattform helt och hållet. Överge den och lämna allt som hörde till den bakom sig.

För att mötas behövde hon lämna sin plattform helt och hållet. Överge den och lämna allt som hörde till den bakom sig.

När jag kom hem den dagen funderade jag lite över min plattform. Vad fanns det där egentligen? Bilden som målades upp i mitt huvud var tomhet. Det var tomt. Vart jag än vände mig så vad det öde. Min plattform var ett Ingenkvinnasland.

En plattform tar form

Under veckorna som följde började jag utforska vad min plattform egentligen gjorde för mig. Vad gjorde jag där, när ingen annan var i närheten vill säga? Jag visste att jag övergav den så fort någon annan var i närheten men vad hände när ingen fanns nära? Det jag såg var en fruktansvärt trött och sliten kvinna. Tom i blicken som om livet övergett henne. Hon låg ihopkrupen i fosterställning och gjorde det hon kunde för att överleva. Bara det. Överleva. När någon annan kom nära skärpte hon till sig, klev upp och satte på sig masken. Redo att mötas. Redo att lämna sig själv för någon annan.

När någon annan kom nära skärpte hon till sig, klev upp och satte på sig masken. Redo att mötas. Redo att lämna sig själv för någon annan.

Hon, den jag var då, visste inget annat sätt än att överge sin egen plattform. I ärlighetens namn tror jag inte ens att hon fram till dagen hos terapeuten kände till att hennes egen plattform existerade.

Hon, den jag var då, började fundera över hur människor som hade en välinredd plattform levde. Hon kunde inte annat än att se svart eller vitt, vilket i detta fall innebar att hon trodde att människor med en välinredd egen plattform var dåliga på att kliva över till andra. Hon såg för sitt inre att de var kalla och mycket egocentriska. Och en sak visste hon säkert. Det ville hon inte bli. Att det fanns en mycket god möjlighet att göra både och, dvs både ha en välinredd egen plattform OCH en välutvecklad förmåga att möta upp andra, det visste hon inget om. Så tanken att börja inreda den egna plattformen kom med en fruktansvärd rädsla för att bli egoistisk, kall, känslolös, oempatisk. Att hon redan var allt det mot sig själv, det var inget hon kunde ta in och förstå. För hennes plattform existerade ju knappt.

Men hur det än var så visade det sig vara svårt att sluta se det som en gång blivit synligt. Hennes plattform existerade, väckte obehag inom henne men också en nyfikenhet. Väl dold såklart. Hon, den jag var då, läste en dag något som hon länge hade skrattat åt och avfärdat som en gammal klyscha. Orden löd “var din egen bästa vän” eller något i stil med det. Plötsligt var det som om något slog rot i hennes innersta och det som så länge hade varit en klyscha att göra sig löjlig över kom att bli den viktigaste uppgiften hon hade. Hon skulle bli sin egen bästa vän. Hon som sedan blev jag.

Plötsligt var det som om något slog rot i hennes innersta och det som så länge hade varit en klyscha att göra sig löjlig över kom att bli den viktigaste uppgiften hon hade. Hon skulle bli sin egen bästa vän. Hon som sedan blev jag.

I början var inredningen svår. Det handlade mest om att ta reda på sådant som hon gillade men som inte påverkade andra nämnvärt. Hon köpte blommor till sig själv varje vecka. För att det gjorde henne glad. Köpte en kaffekopp som väckte någon form av skuttande glädje inom henne. Och vi gillar ju kaffe, både hon och jag! Men inget av valen påverkade egentligen någon annan, ett väldigt tryggt sätt att börja utforska sina gränser och preferenser på.

Nästa steg var att göra val som påverkade andra. Det var svårt. Eller svårt är en underdrift. Hon, den jag var då, var livrädd. Rädslan kändes helt ologisk och löjlig där och då. Men med det perspektiv jag har idag så förstår jag den fullt ut. För någon som verkligen trodde att hon behövde  överge sig själv och allt som var hon för att få vara med andra, var det ju såklart fruktansvärt skrämmande att plötsligt börja ta med sig sina preferenser i mötet med andra.

Hon, den jag var då, började med filmer och serier. En ganska harmlös start men verkligen inte helt lätt. Först skulle hon ju veta vad hon ville se. Sedan skulle hon förmedla det. Och om det möttes med motstånd, ja då hade hon lovat sig själv, sin nya bästa vän, att hon skulle stå kvar. På sin plattform. Det krävdes en hel del övning kan jag lova.

För människor som har känt mig länge kanske den här bilden av mig är svår att ta till sig. För jag är verkligen ingen tyst och följsam liten mus. Jag har åsikter, starka sådana emellanåt. Jag kan stå upp inför vem som helst ifall du gör mitt barn, min man, min vän, min hund det minsta  illa. Det behöver inte ens vara mitt barn/man/vän/hund, det kan vara vem som helst som blir orättvist bemött. Då är jag en lejoninna med noll och ingen återhållsamhet i kroppen. Men som den observanta säkert redan har lagt märke till, så inkluderade jag inte mig själv i lejoninnans beskydd.

Som den observanta säkert redan har lagt märke till, så inkluderade jag inte mig själv i lejoninnans beskydd.

Det har tagit lång tid att inreda min plattform. Att fylla den med sådant som var av värde för mig. Som gör mig glad. Jag fick lära känna mina gränser och skapa en nära relation till dem. Jag fick bekanta mig med mina behov, något jag till och med saknade språk för. Genom det fann jag mitt alldeles egna välmående. Det som inte var sammanlänkat med andra utan som i första hand kom inifrån mig själv. Lejoninnan påminde mig om att mitt välmående bor i mina gränser. Mina gränser är mitt välmående. För det är i mina gränser som jag till fullo kan vara mig själv.

Lejoninnan påminde mig om att mitt välmående bor i mina gränser. Mina gränser är mitt välmående. För det är i mina gränser som jag till fullo kan vara mig själv.

Det händer fortfarande att jag överger min plattform för andra. Konstigt vore nog annars, för behovet av att få känna tillhörighet och gemenskap är det starkaste behovet som vi människor har. Det säkrar ju vår överlevnad. Men numera sker det sällan utan att jag hinner se att det är just det som sker. Jag har en medvetenhet om att jag lämnar mig själv och det är ofta djupt smärtsamt. Det är lätt att bli arg på sig själv då, när en faller tillbaka i gamla mönster. Men så påminner jag mig om att bästa vänner aldrig lägger skuld där skuld inte hör hemma. Bästa vänner visar medkänsla, förståelse och omsorg.

Men så påminner jag mig om att bästa vänner aldrig lägger skuld där skuld inte hör hemma. Bästa vänner visar medkänsla, förståelse och omsorg.

Utmattning – ett symptom

Jag ser på utmattning som ett symptom på en dysfunktionell struktur och ett samhälle som missar att ta tillvara på människor på ett sätt där vi alla kan få må bra, där vi alla får använda våra styrkor och får stöd i våra svagheter. Ett symptom på en struktur som missar att dra nytta av människors olikheter för att skapa något gott istället för att försöka skapa likformighet på bekostnad av människors psykiska och fysiska välmående.

Ett symptom på en struktur som missar att dra nytta av människors olikheter för att skapa något gott istället för att försöka skapa likformighet på bekostnad av människors psykiska och fysiska välmående.

Dubbla svek

Att hamna i en utmattning innebär att en får möta dubbla svek. Det första sveket är det som leder fram till utmattningen. Tiden då vi hyllas för att vi är gränslösa, för att vi pushar oss själva utöver våra gränser, för att vi prioriterar andra framför oss själva. För att vi kan ha många bollar i luften, för att vi kan bita ihop. Vara stresståliga och alltid kan ge det där “lilla” extra. För att vi döljer våra egna behov till förmån för strukturen och de krav den ställer. 

Sedan när utmattningen är ett faktum kommer nästa svek. Det när rösterna om att vi måste ta hand om oss själva börjar höjas. När vi får råden om att sätta gränser för oss själva, inte ta på oss mer än vi mäktar med. Vikten av att sätta oss själva i främsta rummet, hur vi ska lära oss att säga, och sätta, stopp i tid. Fokusera på en sak i taget, se till att vila och absolut se till att prioritera vila framför att göra det “lilla” extra.

Hur vi än gör blir det inte rätt för systemet men budskapet är ändå tydligt. Felet är vårt. Vi hör ju ofta att felet inte är vårt, att det är systemet som felar, vilket jag uppenbarligen är helt enig med. Men då behöver vi också börja titta närmare på strukturen redan innan utmattningen är ett faktum. Långt innan.

Erfarenheter som förklarar gränslösheten

Fick vi våra gränser respekterade som barn? Uppmuntrades vi till att ha gränser och preferenser? Fick vi lära oss att prioritera vårt välmående? Även de gånger som det gick stick i stäv mot vad andra tyckte var rätt och riktigt? Vad hände de gånger vi sa ifrån, när vi inte ville göra som omgivningen ville och klargjorde våra gränser? Möttes vi då med respekt och förståelse? Eller krävdes det att vi anpassade oss och att vi gjorde avkall på våra behov för att göra det enklare för klasskamraterna, för föräldrarna, mormor eller grannen? 

Vad hände de gånger vi sa ifrån, när vi inte ville göra som omgivningen ville och klargjorde våra gränser? Möttes vi då med respekt och förståelse? Eller krävdes det att vi anpassade oss och att vi gjorde avkall på våra behov för att göra det enklare för klasskamraterna, för föräldrarna, mormor eller grannen? 

För om våra gränser inte respekterades när vi var små, en tid när vi verkligen övade mycket på att ge uttryck för dem, fick vi redan då en komplicerad relation till just gränser och preferenser. För vad är meningen med att ge uttryck för dem när de ständigt möts med motstånd och krav på att vi gör avkall på dem? När vi kanske lär oss att våra försök till gränssättning kan väcka frustration eller till och med ilska hos andra. När vi lär oss våra försök till att stå upp för oss själva leder till att vi inte får vara en del av gemenskapen.

Gränser för att främja välmående 

Innan utmattningen var gränslösheten något bra – efter utmattning var den dålig. Klart och tydligt är i alla fall att om vi ska förhålla oss till systemet och strukturen så kan vi aldrig göra rätt. Men om vi istället ska förhålla oss till oss själva och till vårt eget välmående, ja då blir det tydligt att vi behöver hitta ett sätt att sätta gränser kring oss själva. 

Men. Och det är ett JÄTTESTORT MEN. Först och främst behöver vi ta kontakt med detta lilla barnet inom oss, hon som fick lära sig att hon skulle offra sina gränser till förmån för andra. Som fick lärdomen att det var så hon fick vara med. Vi behöver förstå att det lilla barnet inom oss inte hade något annat val än att bli gränslös eftersom alternativet att inte få vara med knappast är ett val för ett litet barn. Vi behöver skapa kontakt och förståelse för de erfarenheter vi fick som barn, att vi fick lära oss att våra försök till gränser sågs som något dåligt och att anledningen till att vi idag har svårt för att sätta gränser är för att det lilla barnet där och då värderade tillhörighet mer än sig själv. Ett fullt naturligt och helt självklart val för att säkra den mänskliga överlevnaden. Men knappast ett val som blir hållbart i längden.

Tyckte du om detta läs & lyssna? Kommentera gärna i kommentarsfältet nedanför texten eller skicka mig ett mail på karolina@mariakarolina.se. Självklart får du också gärna dela det vidare till andra som du tror skulle tycka om det. 

Kämpar du själv i en utmattning? Tveka inte på att kontakta mig för ett samtal om du vill utforska din väg till ett mer hållbart och ovillkorligt välmående.

Tack för den här gången!